I Skellefteå
När jag först kom till lägenheten i Skellefteå kände jag ett visst obehag. Alla nya småsaker överallt, sladdar som svarta ormar över golvet i vardagsrummet, alla okända föremål.
Nallarna var värst. De mjuka teddybjörnarna med hjärnan exponerad, nerver och senor, avbitna, avslitna huvuden. Linoleumgolven, från 70-talet. De beige-gråa. Nej, det värsta var att det var en ny plats, fel plats. Det är inte min Malin som bor där.
Det är inte min Malin som aldrig avnjuter en romantisk middag eller en tröttmysig söndagsfrukost vid köksbordet. Det är inte min Malin som låter skåpen i badrummet stå öppna så att flaskhattarna där inne samlar damm. Det är inte min Malin som kommer hem så sent varje dag att hon inte hinner leva. Det är inte min Malin.
Men med ens blev det bättre. Det blev riktigt mysigt. Det gick att bära bort blomkrukorna från köksbordet, torka av bordsskivan en lördagskväll och äta grillad mat med blänkande nya bestick i rostfritt stål. Malin hann med att torka ur skåpet över badrumshandfatet, gnida alla de små flaskorna med städtrasan och stänga skåpdörren.
Vi lagade mat och spelade spel tillsammans, delade sovrum och snusade ikapp alla fyra. Det gick att sitta både i köket och i vardagsrummet. Man skulle till och med ha kunnat sitta på toaletten om man hade velat det, den oranga linoleummattan där inne var inte så hemsk som jag hade föreställt mig den. Och väggarna i köket var milt gråa...
Livligt pladder om kvällens fisketur medan vi rensade vår puttiga, futtiga fångst, som var så glänsande full av liv som bara en fiskkropp kan vara, även om huvudet ligger kvar i sjön. Svettiga efter en dag på stan då vi alla stinkande rumlade in i hallen och sprang upp för trappan och in på toaletten för att kissa. En kväll hos grannarna, en eftermiddag på fotbollsplanen, skrattande åt mina fumliga försök att styra en drake som fick mig ur balans trots att den väger en bråkdel av min víkt.
Man glömmer färgen på linoleumgolven, man glömmer nallarnas sargade kroppar och fisklukten försvinner på nolltid trots att deras inälvor nyss har fyllt avloppet i diskhon. Och även om några dammråttor blir kvar mellan de svarta ormarna i vardagsrummet så vad gör väl det? Vi kan alla behöva en liten luddig vän i en trasslig vrå, som vi kan plocka upp och stryka med handen när vi känner oss bortglömda av världen.
Och Malin kommer att sitta på bänken i köket i villan igen. Hon kommer att finnas där också ibland, eller här. Allt finns inte kvar för evigt. Den gamla lägenheten med linoleummattor kommer att försvinna den också och då kommer vi att tänka tillbaka på de tio dagarna och känna oss nöjda. Malin är inte hemma längre, hon bor i Skellefteå, i lägenheten med "70-talsanda". Men den var ju rätt mysig ändå.
Nallarna var värst. De mjuka teddybjörnarna med hjärnan exponerad, nerver och senor, avbitna, avslitna huvuden. Linoleumgolven, från 70-talet. De beige-gråa. Nej, det värsta var att det var en ny plats, fel plats. Det är inte min Malin som bor där.
Det är inte min Malin som aldrig avnjuter en romantisk middag eller en tröttmysig söndagsfrukost vid köksbordet. Det är inte min Malin som låter skåpen i badrummet stå öppna så att flaskhattarna där inne samlar damm. Det är inte min Malin som kommer hem så sent varje dag att hon inte hinner leva. Det är inte min Malin.
Men med ens blev det bättre. Det blev riktigt mysigt. Det gick att bära bort blomkrukorna från köksbordet, torka av bordsskivan en lördagskväll och äta grillad mat med blänkande nya bestick i rostfritt stål. Malin hann med att torka ur skåpet över badrumshandfatet, gnida alla de små flaskorna med städtrasan och stänga skåpdörren.
Vi lagade mat och spelade spel tillsammans, delade sovrum och snusade ikapp alla fyra. Det gick att sitta både i köket och i vardagsrummet. Man skulle till och med ha kunnat sitta på toaletten om man hade velat det, den oranga linoleummattan där inne var inte så hemsk som jag hade föreställt mig den. Och väggarna i köket var milt gråa...
Livligt pladder om kvällens fisketur medan vi rensade vår puttiga, futtiga fångst, som var så glänsande full av liv som bara en fiskkropp kan vara, även om huvudet ligger kvar i sjön. Svettiga efter en dag på stan då vi alla stinkande rumlade in i hallen och sprang upp för trappan och in på toaletten för att kissa. En kväll hos grannarna, en eftermiddag på fotbollsplanen, skrattande åt mina fumliga försök att styra en drake som fick mig ur balans trots att den väger en bråkdel av min víkt.
Man glömmer färgen på linoleumgolven, man glömmer nallarnas sargade kroppar och fisklukten försvinner på nolltid trots att deras inälvor nyss har fyllt avloppet i diskhon. Och även om några dammråttor blir kvar mellan de svarta ormarna i vardagsrummet så vad gör väl det? Vi kan alla behöva en liten luddig vän i en trasslig vrå, som vi kan plocka upp och stryka med handen när vi känner oss bortglömda av världen.
Och Malin kommer att sitta på bänken i köket i villan igen. Hon kommer att finnas där också ibland, eller här. Allt finns inte kvar för evigt. Den gamla lägenheten med linoleummattor kommer att försvinna den också och då kommer vi att tänka tillbaka på de tio dagarna och känna oss nöjda. Malin är inte hemma längre, hon bor i Skellefteå, i lägenheten med "70-talsanda". Men den var ju rätt mysig ändå.
MJ
Du är död.
Jag vill vara du. Jag vill vara din vän. Jag vill vara ditt barn.
Ett sånt vackert liv till spillo, bortglömt, försummat.
Jag vet inte vad jag vill, jag vill kunna ta hand om dig.
Jag vill säga till dig; "du är bättre". Världen är inte värd dig. Du är bättre.
Du borde ha levt i Neverland med Brook Shields som din drottning,
du borde ha levt med mig i Sverige.
Jag skulle ha visat dig ett liv utan piller, utan press. Smutskastning.
Du borde ha levt med mig, med Brook Shields, med mig.
Lär mig skratta, lär mig leva. Jag lär dig livet. Musiken, musiken är livet. Dansen.
Alla människor, de älskar bilden av dig. Vem älskar dig?
Vem försvarar dig? Vem tog pillren i ditt ställe?
Vem sa, "du är bättre"?
Pengarna, sån fixering runt pengarna, från dig, från alla, från världen.
Men det var inte pengarna som gjorde det.
Det var världen, människorna. Det var media.
Det var dina nära och kära som trodde på all skit, som inte trodde på dig.
Det var jag.
Jag trodde inte heller på dig, jag känner inte dig.
Jag är världen, jag är alla.
Du var ingen för mig. Du var ingen, någon, ingen.
Men du är bättre.
Du är min ikon, min drömbild, min önskan om att det har funnits en fantastisk själ
som var precis så som jag vill att den ska ha varit. Du är någon, en bild.
Men det fanns ingen som sa något.
Du är bättre.
Jag vill vara du. Jag vill vara din vän. Jag vill vara ditt barn.
Ett sånt vackert liv till spillo, bortglömt, försummat.
Jag vet inte vad jag vill, jag vill kunna ta hand om dig.
Jag vill säga till dig; "du är bättre". Världen är inte värd dig. Du är bättre.
Du borde ha levt i Neverland med Brook Shields som din drottning,
du borde ha levt med mig i Sverige.
Jag skulle ha visat dig ett liv utan piller, utan press. Smutskastning.
Du borde ha levt med mig, med Brook Shields, med mig.
Lär mig skratta, lär mig leva. Jag lär dig livet. Musiken, musiken är livet. Dansen.
Alla människor, de älskar bilden av dig. Vem älskar dig?
Vem försvarar dig? Vem tog pillren i ditt ställe?
Vem sa, "du är bättre"?
Pengarna, sån fixering runt pengarna, från dig, från alla, från världen.
Men det var inte pengarna som gjorde det.
Det var världen, människorna. Det var media.
Det var dina nära och kära som trodde på all skit, som inte trodde på dig.
Det var jag.
Jag trodde inte heller på dig, jag känner inte dig.
Jag är världen, jag är alla.
Du var ingen för mig. Du var ingen, någon, ingen.
Men du är bättre.
Du är min ikon, min drömbild, min önskan om att det har funnits en fantastisk själ
som var precis så som jag vill att den ska ha varit. Du är någon, en bild.
Men det fanns ingen som sa något.
Du är bättre.
Att prova på livet som bloggare
Det tar alltid så lång tid för mig innan jag provar på nya saker. När jag väl provar på de där nya sakerna är de inte särskilt nya längre, alla andra har gjort det i månader eller kanske till och med år. Som facebook, som jag blev medlem i för inte mer än några veckor sedan. Wohoo, snacka om nyhet! Det där... "Facebook"! För det har ju inte alla andra varit medlemmar i i åratal.
Nu ska jag i alla fall börja blogga, efter åtminstone två-tre år av bloggande från alla andras håll. Jag har alltid tänkt att bloggande är till för dem som gillar att sprida skvaller, skriva om mode eller något annat ointressant eller de som har något slags mål i livet där framstegen, eller motgångarna, vilket det nu blir, måste redovisas för allt och alla. Nu har jag väl ändrat åsikt, eller något sånt, i vilket fall ska jag testa och se hur det här går. Om inte annat kanske det speedar upp mitt skrivande, som står still lite för ofta.
Vi får väl se hur personligt det blir, det kanske finns en risk för att vissa får en annorlunda bild av mig än vad de haft tidigare. Men de som verkligen känner mig vet nog att de kan vänta sig det mesta.. Eller så kanske det helt enkelt blir stelt, opersonligt och tråkigt. Jag vet inte.
Nu ska jag i alla fall börja blogga, efter åtminstone två-tre år av bloggande från alla andras håll. Jag har alltid tänkt att bloggande är till för dem som gillar att sprida skvaller, skriva om mode eller något annat ointressant eller de som har något slags mål i livet där framstegen, eller motgångarna, vilket det nu blir, måste redovisas för allt och alla. Nu har jag väl ändrat åsikt, eller något sånt, i vilket fall ska jag testa och se hur det här går. Om inte annat kanske det speedar upp mitt skrivande, som står still lite för ofta.
Vi får väl se hur personligt det blir, det kanske finns en risk för att vissa får en annorlunda bild av mig än vad de haft tidigare. Men de som verkligen känner mig vet nog att de kan vänta sig det mesta.. Eller så kanske det helt enkelt blir stelt, opersonligt och tråkigt. Jag vet inte.
