En lite vemodig dag
Nu har jag packat ner alla mina saker från hyllorna i Malins och Wigges lägenhet. Det kändes som när ens husdjur har dött och det är alldeles för tomt på platsen där buren brukade stå. Det var nästan så att jag ville gråta en skvätt över vemodigheten.
Jag lämnar mina handdukar på kroken i badrummet, för duschhanduken är fortfarande blöt. Jag får en klump i halsen när jag föreställer mig Malin ikväll, samtidigt som jag sitter i bilen på väg hem från flygplatsen. Jag föreställer mig hur hon med långsamma rörelser klämmer på handdukarna för att känna om de fortfarande är fuktiga, viker dem över sin arm när hon känner att de inte är det och bär med sig dem in till sovrummet, där hon varsamt viker ihop frottétygen till små rutor som hon lägger överst i tvättkorgen. Det är nästan som om jag hade dött och alla bevis på min existens måste till slut städas bort.
Det känns konstigt att åka härifrån igen och inte veta om jag någonsin kommer tillbaka igen. Det blir andra gången i mitt liv som jag åker ifrån Malins hem. Men tänk vad rätt det känns den här gången, att vara i Malins hem. Nu känns det så självklart att det är här hon bor och det känns så mysigt att vara här. Inte alls så där lite obekvämt fel som det kändes förra gången. Jag antar att det tar tid att acceptera vissa förändringar, även när de leder till någonting bättre.
Ikväll sitter jag hemma i min egen lägenhet igen. Eller sitter gör jag nog inte, jag springer nog snarare runt och packar upp min väska, jag hatar att ha saker i väska. Det ska bli kul att komma hem igen, att träffa framför allt Micke men också djuren, men det ska inte bli skönt. Skönt att komma hem är det bara när man har längtat hem. Jag har saknat vissa saker, lite grann bara, men inte längtat.
Mina exotiska vänner
Vem hade trott att jag fem år senare skulle sova kvar hos vänner i Stockholm efter en kväll på krogen? Vem hade trott att jag skulle till Stockholm i huvudtaget? Lilla, vana, hemtrogna jag som trivs så bra i små, välbekanta sällskap. Jag, som följt samma väg som min bästa vän för att slippa lämnas ensam med okända människor.
Så underligt livet kan te sig ibland, och hur snabbt man tar det för vana att det är så. För fyra år sedan var jag helt förvånad över att livet blivit som det blev. Idag är det nästan som självklart.
Prestationsångest
Och så har jag gjort det där som jag lovade mig själv att jag inte skulle göra. Jag har börjat fundera på en ny story innan jag har avslutat den jag håller på med. Jag får inte göra så. Jag måste få klart den jag håller på med. Snart sitter den ju ihop i en hel bok, snart är det dags för att börja bearbeta den. Då kan jag ju inte börja fundera på nya historier.
Det ska nog ordna sig med det här. Jag måste bara fokusera lite mer på skrivandet. Det borde inte vara så svårt, det är ju det jag helst av allt vill göra. Skärpning, Therese!
Och så vänder allt igen, på bara en timme
När jag sitter hemma och det inte händer någonting känner jag mig ensamast i hela världen. När allt händer på samma gång och folk drar i mig från olika håll vill jag bara vara ifred. Vad är det för fel på mig? Ibland är det som om det inte är på riktigt, när någon frågar om jag vill med ut på krogen eller följa med på en fest, som att det inte spelar någon roll om jag följer med eller inte för det kommer ändå inte att leda till någonting. Vi kommer ändå inte att ringa till varandra en dyster onsdagskväll och liva upp varandra med timtal av samtal om ingenting. Kanske är jag för kräsen? Det är ingen som kommer komma dragandes med en underbar, fantastisk vänskap och kasta den över mig.
Ibland känns det som om jag inte skulle vara nöjd om jag så hade hundra vänner, då skulle jag bara vänta på att få tusen. Som om vänner är något man samlar på.
Nu känns det bra igen, eller bättre i alla fall. Nu har jag ingenting mer att skriva om. Kanske vänder det snart igen, kanske inte. Jag vet aldrig säkert med mig.
Saker man tänker på som man inte borde och saker man borde tänka på
Man glömmer ofta bort att tänka på vissa saker, som egentligen är självklara, bara för att de är just så självklara. Som att det står 8vagnar (ja, det står faktiskt så där ihopskrivet) när tunneltåget kommer (ja, det heter tunneltåg, tunnelbana är rälsen som den åker på, det är ungefär som att kalla pendeltåget för "jag åker järnväg").
När tunneltåget kommer står det i alla fall "8vagnar" men för den som står på perrongen betyder det inte 8vagnar, det betyder "nu kommer tåget". Jag har aldrig tänkt på att det skulle kunna vara något annat än just åtta vagnar...förrän idag. Jag åkte gröna linjen mot någonstans som jag redan har glömt bort, jag skulle i alla fall till Hötorget och var för lat för att gå dit. När tåget kom stod det inte "8vagnar", det stod "3vagnar", och tåget var PYTTEKORT!
Ibland tänker jag på sådana där konstiga struntsaker också, som att jag kan få associationer med chokladkalendern när jag ser bilder som mest består av streck, eller som inte är färglagda, eller bara ser lite runda och mysiga ut. Jag tackar min mamma för att hon varje år köpte den där chokladkalendern till mig, och lät mig äta de där sliskiga bitarna som var mer mjölkpulver än kakao innan frukost innan jag skulle till skolan i december. Tänk att den där tiokronorsprylen, som knappt var värd den lilla peng den kostade, och som skramlade så mysigt av alla chokladbitarna i sina fyrkantiga små hål bakom kartongluckorna, kan ge såna minnen än idag. Mamma köpte en sån där kalender till mig förra julen, eller var det förrförra kanske. "Mest på skoj." Men jag tyckte om den nästan lika mycket som jag gjorde för femton år sedan.
Idag när jag var på väg från botan till tunnelbanestationen vid universitetet gick jag under bron som går under bilvägen som går där. Under bron luktade det som någon sorts mat, eller bröd, eller någonting annat ätbart. Det var precis så att jag inte kunde koppla vad det luktade, men det var nära. Jag drog in ett djupt andetag för att känna efter ordentligt. Det skulle jag inte ha gjort, det luktade bara avgaser.
Bröllop
Mina föräldrars grannars dotter gifte sig igår. När jag satt där vid bordet och stuvade i mig mat som allra bäst anlände de till festlokalen. Deras närmaste, säg 100, släktingar hälsade dem välkomna med trummor, sång och lyckönskningar.
Två män med filmkameror och två med fotokameror förevigade ögonblicken. En projektor visade ena kamerans film på en vägg i festlokalen för oss som hade oturen att inte tillhöra huvudgästerna.
Jag hade sett dem båda innan, i kyrkan. Jag hade träffat henne ett par timmar tidigare, pratat med henne. Men när jag såg dem på skärmen, upphissade på sina släktingars axlar, i skinande vita kläder, var de plötsligt filmstjärnor, festens huvudattraktion, där för att beundras.
När deras inzoomade ansikten visades på skärmen var de inte mänskliga längre. Jag såg dem på håll där de satt, han på sin kusins axlar och hon på en stol buren av flera släktingar, ovanför allas huvuden. De var som en saga. De var som en arabisk prins och hans prinsessa i Tusen och en natt. De var inte längre samma personer efter att de hade visats upp på storbildsskärmen på den vita väggen i festlokalen.
Söker jobb och funderar över framtiden
Jag har sökt lite jobb, eller försökt i alla fall. Jag känner mig så kluven just nu. Jag vill få ett jobb men jag vill inte ge upp mina studier för vilket jobb som helst. Jag vill plugga men saknar att plugga med mina gamla vänner. Jag vill jobba men inte ge upp allt gammalt.
Varje gång jag söker ett jobb ställer jag upp en bild för min inre syn om hur det kommer att vara att jobba på den där arbetsplatsen. Men det finns alltid hundra personer till som gör precis samma sak framför sin egen dator, och det är alltid någon av dem som får jobbet. Jag vågar inte leva mig in i framtiden allt för mycket, då kommer jag att bli besviken, men jag kan inte låta bli.
Sommargäst
Inte lika kallt som när vi var här förra veckan!
Jag har badat i vatten som var tiiio grader varmt, då kan jag bada här också!
Mamma, var är mina armpuffar?
Det är tjugoen och en halv grad.
Jag är kissnödig!
Hur mycket?
Kissa vid gräskanten.
Sjugoen och en halv.
Sisten i...!
Bottnar jag här?
Men hoppa då!
Det är kallt!
Badkruka!
Vilken handduk är min?
Gå inte längre ut nu!
Ska vi simma ut till flotten?
Inte längre ut!
Ungar och hundar, handdukar, badkläder och strandleksaker, hinkar och spadar, solkräm, solglasögon och en bok, kaffe och kaka, saft och bullar. Det är samma sak varje år, samma besökare fast i olika åldrar, former och familjeuppsättningar. Man har hört allting förr, samma kommentarer, samma meningsutväxlingar. Grodor som hoppar upp från vassen till gräset på stranden, flytbryggan som guppar ute i vattnet, den svarta griffeltavlan som hänger på tallen och talar om vattentemperaturen varje morgon. Man har sett det förr, man har sett det i år. Ändå saknar man det så förtvivlat varje gång det är slut.
I Skellefteå
Nallarna var värst. De mjuka teddybjörnarna med hjärnan exponerad, nerver och senor, avbitna, avslitna huvuden. Linoleumgolven, från 70-talet. De beige-gråa. Nej, det värsta var att det var en ny plats, fel plats. Det är inte min Malin som bor där.
Det är inte min Malin som aldrig avnjuter en romantisk middag eller en tröttmysig söndagsfrukost vid köksbordet. Det är inte min Malin som låter skåpen i badrummet stå öppna så att flaskhattarna där inne samlar damm. Det är inte min Malin som kommer hem så sent varje dag att hon inte hinner leva. Det är inte min Malin.
Men med ens blev det bättre. Det blev riktigt mysigt. Det gick att bära bort blomkrukorna från köksbordet, torka av bordsskivan en lördagskväll och äta grillad mat med blänkande nya bestick i rostfritt stål. Malin hann med att torka ur skåpet över badrumshandfatet, gnida alla de små flaskorna med städtrasan och stänga skåpdörren.
Vi lagade mat och spelade spel tillsammans, delade sovrum och snusade ikapp alla fyra. Det gick att sitta både i köket och i vardagsrummet. Man skulle till och med ha kunnat sitta på toaletten om man hade velat det, den oranga linoleummattan där inne var inte så hemsk som jag hade föreställt mig den. Och väggarna i köket var milt gråa...
Livligt pladder om kvällens fisketur medan vi rensade vår puttiga, futtiga fångst, som var så glänsande full av liv som bara en fiskkropp kan vara, även om huvudet ligger kvar i sjön. Svettiga efter en dag på stan då vi alla stinkande rumlade in i hallen och sprang upp för trappan och in på toaletten för att kissa. En kväll hos grannarna, en eftermiddag på fotbollsplanen, skrattande åt mina fumliga försök att styra en drake som fick mig ur balans trots att den väger en bråkdel av min víkt.
Man glömmer färgen på linoleumgolven, man glömmer nallarnas sargade kroppar och fisklukten försvinner på nolltid trots att deras inälvor nyss har fyllt avloppet i diskhon. Och även om några dammråttor blir kvar mellan de svarta ormarna i vardagsrummet så vad gör väl det? Vi kan alla behöva en liten luddig vän i en trasslig vrå, som vi kan plocka upp och stryka med handen när vi känner oss bortglömda av världen.
Och Malin kommer att sitta på bänken i köket i villan igen. Hon kommer att finnas där också ibland, eller här. Allt finns inte kvar för evigt. Den gamla lägenheten med linoleummattor kommer att försvinna den också och då kommer vi att tänka tillbaka på de tio dagarna och känna oss nöjda. Malin är inte hemma längre, hon bor i Skellefteå, i lägenheten med "70-talsanda". Men den var ju rätt mysig ändå.
