Varför är livet så hårt mot vissa?
Micropop
Nu fräser det till igen. Jag tänker att det snart kommer börja poppa där inne och de gula små kornen kommer att förvandlas till vita, frasiga moln. Fast egentligen vet jag ju att det inte går till så.
Det fräser än mer ihärdigt där innifrån nu. Jag bestämmer mig för att ta ut den utan att låta hela tiden gå. Men jag måste vänta fyra sekunder till.
33...32...31...30 Fort ut! Den är brännhet. En minut och trettio sekunder, exakt lagom för att värma en grillad, kylskåpskall majskolv.
Jag måste vänta tills den svalnar innan jag kan äta den.
Hela himlavalvet grät för dig
Hela himlavalvet grät för dig, lilla vän
när du tynade bort i din sjukhussäng
Den natten du försvann, lilla vän
satt en gammal man vid din sjukhussäng
En gammal, gammal man så erfaren och van
sorgset gömmer gråten, som ett skrämt litet barn
Så ensam, så ensam han känner sig nu
ensam i världen, ensam tillslut
Jag minns jag satt i bilen, tittade ut
tiden vandrade sakta mot ett slut
Det var ditt slut som väntade, liv som försvinner
styrkan veknar, döden vinner
Ögonen torra, himlen våt
hör du inte vännens gråt?
Vänta lite, bara en stund
det blir nog bättre, nu kommer John Blund
Men John Blund är inte som jag honom känner
akta dig! Ni är inte vänner
Sjukdomen griper, sliter i stycken
”kom lilla vän, här är himlaportsnyckeln”
Paradis lockade kanske dig
varför ville du annars lämna mig?
Himlen torr, ögonen våta
nu hör du inte vännen gråta
Lugnet intar, din livstid går ut
nu har du kommit till ditt slut
Men hela himlavalvet grät för dig, lilla vän
när du tynade bort i din sjukhussäng
Skrivknöl!
Jag insåg precis att nu när jag alltid skriver allting på datorn, och inte sitter med en penna i vänster hand för jämnan, så håller min skrivknöl på att försvinna. Huden är fortfarande lite sträv där men själva knölen har tillbakabildats. Farväl du karaktäristiska knöl! Må min kropp skapa ett annat tecken för min författande natur!
I dag
Hadar är bara bäst!
Fan vad vi är bra! Släng er i väggen alla hundägare med ”så duuuktiga!” hundar som kan agility och dansa och allt vad det är, för här kommer superkaninen! Nej, skämt åsido. Jag och Hadar tränade med klickern igår. På ett enda träningspass lärde sig Hadar att gå slalom runt mina ben när jag gick framåt. Han kom dessutom ihåg de trick vi lärde oss precis innan jag åkte bort och knappt hann öva på, det vill säga att snurra åt höger eller vänster beroende på vilket håll jag snurrar handen. Ibland undrar jag om han är någon sorts övernaturligt smart kanin eller om han helt enkelt bara gör allt för mat. Jag var bara tvungen att berätta det. I dag ska vi fortsätta träna lite.
En lite vemodig dag
Nu har jag packat ner alla mina saker från hyllorna i Malins och Wigges lägenhet. Det kändes som när ens husdjur har dött och det är alldeles för tomt på platsen där buren brukade stå. Det var nästan så att jag ville gråta en skvätt över vemodigheten.
Jag lämnar mina handdukar på kroken i badrummet, för duschhanduken är fortfarande blöt. Jag får en klump i halsen när jag föreställer mig Malin ikväll, samtidigt som jag sitter i bilen på väg hem från flygplatsen. Jag föreställer mig hur hon med långsamma rörelser klämmer på handdukarna för att känna om de fortfarande är fuktiga, viker dem över sin arm när hon känner att de inte är det och bär med sig dem in till sovrummet, där hon varsamt viker ihop frottétygen till små rutor som hon lägger överst i tvättkorgen. Det är nästan som om jag hade dött och alla bevis på min existens måste till slut städas bort.
Det känns konstigt att åka härifrån igen och inte veta om jag någonsin kommer tillbaka igen. Det blir andra gången i mitt liv som jag åker ifrån Malins hem. Men tänk vad rätt det känns den här gången, att vara i Malins hem. Nu känns det så självklart att det är här hon bor och det känns så mysigt att vara här. Inte alls så där lite obekvämt fel som det kändes förra gången. Jag antar att det tar tid att acceptera vissa förändringar, även när de leder till någonting bättre.
Ikväll sitter jag hemma i min egen lägenhet igen. Eller sitter gör jag nog inte, jag springer nog snarare runt och packar upp min väska, jag hatar att ha saker i väska. Det ska bli kul att komma hem igen, att träffa framför allt Micke men också djuren, men det ska inte bli skönt. Skönt att komma hem är det bara när man har längtat hem. Jag har saknat vissa saker, lite grann bara, men inte längtat.
Mina exotiska vänner
Vem hade trott att jag fem år senare skulle sova kvar hos vänner i Stockholm efter en kväll på krogen? Vem hade trott att jag skulle till Stockholm i huvudtaget? Lilla, vana, hemtrogna jag som trivs så bra i små, välbekanta sällskap. Jag, som följt samma väg som min bästa vän för att slippa lämnas ensam med okända människor.
Så underligt livet kan te sig ibland, och hur snabbt man tar det för vana att det är så. För fyra år sedan var jag helt förvånad över att livet blivit som det blev. Idag är det nästan som självklart.
Prestationsångest
Och så har jag gjort det där som jag lovade mig själv att jag inte skulle göra. Jag har börjat fundera på en ny story innan jag har avslutat den jag håller på med. Jag får inte göra så. Jag måste få klart den jag håller på med. Snart sitter den ju ihop i en hel bok, snart är det dags för att börja bearbeta den. Då kan jag ju inte börja fundera på nya historier.
Det ska nog ordna sig med det här. Jag måste bara fokusera lite mer på skrivandet. Det borde inte vara så svårt, det är ju det jag helst av allt vill göra. Skärpning, Therese!
Att blotta sig själv kan ge nattligt förtroende
Jag gick in i badrummet fast jag inte hade någonting på mig på överkroppen. Jag hade bara ett par pyjamasbyxor på mig, jag som inte ens sover i pyjamas, men det hade jag. I alla fall så gick jag in i badrummet trots att jag inte hade någonting på mig på överkroppen och trots att det var någon där inne i badrummet.
Men det spelade väl ingen roll att det var någon där inne. Det var ju bara pappa som var där inne i badrummet. Och jag menar, vad spelar det för om pappa skulle se mina bröst? Det bryr väl sig inte han om. Och det bryr väl mig inte jag om heller.
Men det var inte pappa. Det var min syssling och när jag såg honom flög mina armar upp i ett kors framför brösten. Han sa ingenting. Jag sa ”oj”. Han sa fortfarande ingenting.
Han satt på tvättmaskinen, med fötterna ner i golvet, och när jag kom in i badrummet tittade han ner i golvet på sina fötter. Det var därför jag i ögonvrån trodde att det var pappa, för att han tittade ner i golvet och inte på mig. Så lyfte han upp huvudet och vände blicken från golvet och till mig, som en hundradels sekund senare satte armarna för brösten och sa ”oj”. Han sa ingenting.
Jag vet inte varför det var min syssling som satt där inne på tvättmaskinen. Jag hade ju inte ens sett honom på flera år. Men det var han.
Och senare på kvällen, på natten nästan, när alla sov. Då smög jag in i hans rum och vi satt på varsin sida av bäddsoffasängen med benen under det stora dubbeltäcket. Vi pratade hela natten.
Men på morgonen, innan alla vaknade igen. Då smög jag tillbaka till mitt rum igen och somnade i min egen säng.
Lilla plutt
Nu ligger han och sover, den lilla snutten. Helt utmattad är han, det har varit en stor dag. Buren har blivit städad och de små husen, rören och skålarna står på alldeles nya platser mot vad de gjorde för en stund sedan och hela världen har förändrats på bara en halvtimme.
Han kisar med ena ögat och håller huvudet på sned. Ur nosen rinner lite rött snor och i ena örat sitter en liten, röd, hård sårskorpa. Det är inte lätt att vara liten.
Therese enligt the big five-personlighetstest
Jag fick följande resultat:
Extraversion (energy, surgency): social, livlig, aktiv - Låg
Neuroticism (emotional reactivity): ängslig, deprimerad, låg självkänsla, blyg, lynnig - Medium-Hög
Conscienstiousness: ordningssam, pålitlig, självdisciplin, kompetent - Hög
Agreeableness (affection): behaglig, tillitsfull, oegennyttig, aspråkslös, medgörlig - Låg-Medium
Openness (for experience): fantasi, estetik, känslor, äventyr, nyfikenhet - Medium-Hög
Med andra ord är jag en person som är inåtriktad, har svårt för att ställa mig in hos andra människor och som då och då drabbas av perioder då jag är nere eller deprimerad. Jag är också väldigt ordningssam och öppen för nya tankesätt och erfarenheter. Det stämmer bra in på mig. Skönt att höra att det finns en personlighetsbeskrivning på sådana som jag.
En hund från kursen i etologi som jag går just nu.
Myntar ett existerande talessätt
En av mammorna hade picknick med en av de potentiella plastpapporna. De satt på gräset på en filt och när mamman kommenterade dagen för kamerorna, och de spelade upp hennes inspelade röst samtidigt som de visade filmen från picknick-stunden, sa mamman att hon skulle vilja ha plastpappan ifråga precis så som han var den dagen varje dag. Jag slängde ur mig till Micke att varje dag är inte en picknick och Micke skrattade och sa att jag hade hittat på ett nytt talessätt; Varje dag är inte en picknick.
Igår när jag åkte hem från skolan hade jag datorn i knät när jag satt på tåget och tittade på Smallville. Clarks föräldrar hade bröllopsdag och skulle ut och äta picknick för att fira den, mamman bestämde sig för att jobba istället och bröllopsdagsfirandet blev inställt vilket ledde till osämja i familjen. Senare på dagen förklarar Clark för Lana: "Just because you have a family doesn't mean every day is a picnic".
Och så vänder allt igen, på bara en timme
När jag sitter hemma och det inte händer någonting känner jag mig ensamast i hela världen. När allt händer på samma gång och folk drar i mig från olika håll vill jag bara vara ifred. Vad är det för fel på mig? Ibland är det som om det inte är på riktigt, när någon frågar om jag vill med ut på krogen eller följa med på en fest, som att det inte spelar någon roll om jag följer med eller inte för det kommer ändå inte att leda till någonting. Vi kommer ändå inte att ringa till varandra en dyster onsdagskväll och liva upp varandra med timtal av samtal om ingenting. Kanske är jag för kräsen? Det är ingen som kommer komma dragandes med en underbar, fantastisk vänskap och kasta den över mig.
Ibland känns det som om jag inte skulle vara nöjd om jag så hade hundra vänner, då skulle jag bara vänta på att få tusen. Som om vänner är något man samlar på.
Nu känns det bra igen, eller bättre i alla fall. Nu har jag ingenting mer att skriva om. Kanske vänder det snart igen, kanske inte. Jag vet aldrig säkert med mig.
Saker man tänker på som man inte borde och saker man borde tänka på
Man glömmer ofta bort att tänka på vissa saker, som egentligen är självklara, bara för att de är just så självklara. Som att det står 8vagnar (ja, det står faktiskt så där ihopskrivet) när tunneltåget kommer (ja, det heter tunneltåg, tunnelbana är rälsen som den åker på, det är ungefär som att kalla pendeltåget för "jag åker järnväg").
När tunneltåget kommer står det i alla fall "8vagnar" men för den som står på perrongen betyder det inte 8vagnar, det betyder "nu kommer tåget". Jag har aldrig tänkt på att det skulle kunna vara något annat än just åtta vagnar...förrän idag. Jag åkte gröna linjen mot någonstans som jag redan har glömt bort, jag skulle i alla fall till Hötorget och var för lat för att gå dit. När tåget kom stod det inte "8vagnar", det stod "3vagnar", och tåget var PYTTEKORT!
Ibland tänker jag på sådana där konstiga struntsaker också, som att jag kan få associationer med chokladkalendern när jag ser bilder som mest består av streck, eller som inte är färglagda, eller bara ser lite runda och mysiga ut. Jag tackar min mamma för att hon varje år köpte den där chokladkalendern till mig, och lät mig äta de där sliskiga bitarna som var mer mjölkpulver än kakao innan frukost innan jag skulle till skolan i december. Tänk att den där tiokronorsprylen, som knappt var värd den lilla peng den kostade, och som skramlade så mysigt av alla chokladbitarna i sina fyrkantiga små hål bakom kartongluckorna, kan ge såna minnen än idag. Mamma köpte en sån där kalender till mig förra julen, eller var det förrförra kanske. "Mest på skoj." Men jag tyckte om den nästan lika mycket som jag gjorde för femton år sedan.
Idag när jag var på väg från botan till tunnelbanestationen vid universitetet gick jag under bron som går under bilvägen som går där. Under bron luktade det som någon sorts mat, eller bröd, eller någonting annat ätbart. Det var precis så att jag inte kunde koppla vad det luktade, men det var nära. Jag drog in ett djupt andetag för att känna efter ordentligt. Det skulle jag inte ha gjort, det luktade bara avgaser.
