I Skellefteå
Nallarna var värst. De mjuka teddybjörnarna med hjärnan exponerad, nerver och senor, avbitna, avslitna huvuden. Linoleumgolven, från 70-talet. De beige-gråa. Nej, det värsta var att det var en ny plats, fel plats. Det är inte min Malin som bor där.
Det är inte min Malin som aldrig avnjuter en romantisk middag eller en tröttmysig söndagsfrukost vid köksbordet. Det är inte min Malin som låter skåpen i badrummet stå öppna så att flaskhattarna där inne samlar damm. Det är inte min Malin som kommer hem så sent varje dag att hon inte hinner leva. Det är inte min Malin.
Men med ens blev det bättre. Det blev riktigt mysigt. Det gick att bära bort blomkrukorna från köksbordet, torka av bordsskivan en lördagskväll och äta grillad mat med blänkande nya bestick i rostfritt stål. Malin hann med att torka ur skåpet över badrumshandfatet, gnida alla de små flaskorna med städtrasan och stänga skåpdörren.
Vi lagade mat och spelade spel tillsammans, delade sovrum och snusade ikapp alla fyra. Det gick att sitta både i köket och i vardagsrummet. Man skulle till och med ha kunnat sitta på toaletten om man hade velat det, den oranga linoleummattan där inne var inte så hemsk som jag hade föreställt mig den. Och väggarna i köket var milt gråa...
Livligt pladder om kvällens fisketur medan vi rensade vår puttiga, futtiga fångst, som var så glänsande full av liv som bara en fiskkropp kan vara, även om huvudet ligger kvar i sjön. Svettiga efter en dag på stan då vi alla stinkande rumlade in i hallen och sprang upp för trappan och in på toaletten för att kissa. En kväll hos grannarna, en eftermiddag på fotbollsplanen, skrattande åt mina fumliga försök att styra en drake som fick mig ur balans trots att den väger en bråkdel av min víkt.
Man glömmer färgen på linoleumgolven, man glömmer nallarnas sargade kroppar och fisklukten försvinner på nolltid trots att deras inälvor nyss har fyllt avloppet i diskhon. Och även om några dammråttor blir kvar mellan de svarta ormarna i vardagsrummet så vad gör väl det? Vi kan alla behöva en liten luddig vän i en trasslig vrå, som vi kan plocka upp och stryka med handen när vi känner oss bortglömda av världen.
Och Malin kommer att sitta på bänken i köket i villan igen. Hon kommer att finnas där också ibland, eller här. Allt finns inte kvar för evigt. Den gamla lägenheten med linoleummattor kommer att försvinna den också och då kommer vi att tänka tillbaka på de tio dagarna och känna oss nöjda. Malin är inte hemma längre, hon bor i Skellefteå, i lägenheten med "70-talsanda". Men den var ju rätt mysig ändå.
Jag förstod inte då hur du kände när ni kom men jag kan förstå känslan när du skriver om det, som det var när jag först flyttade hit, inte mitt hem, sakerna på fel plats och inget som det skulle. Det känns fortfarande inte som ett hem som huset i Södertälje gör, eller Stugan, mer som ett boende, men jag vet ju att det inte är för alltid. Det som saknas allra mest är ni, familjen runt omkring, och minnen av många händelser.
Jag var så nedstämd när jag började läsa ditt inlägg, tänkte att du skulle ha skrivit något om att det hade varit roligt att ses, men du vet hur man vänder en text igen. Det var lite som att vara tillbaka hemma att ha er här, vilken tom lägenhet det var att komma tillbaka till efter semestern.
Och hurra för jättefångsten!
Hej igen syster! Nu har jag också dragit igång den där bloggen jag pratade om, så här är länk =) Blev inte på samma sida för jag tycker den här som google tillhandahåller är praktisk med formateringsverktyg och liknande och man slipper ha reklam om man inte vill. Väljer man till reklam kan man visst tjäna pengar på det också.
Ja, det var ju faktist roligt att komma upp och hälsa på er, och förhoppningsvis får vi tillfälle att komma upp igen så småningom, men man får ju alltid en massa andra tankar också. Sist vi bodde tillsammans bodde vi ju hemma i huset. Ni hade ju finare lägenhet än jag trodde att ni skulle ha, och det kändes ju mer som "hemma hos Malin" när vi hade bott där några dagar men det känns ju alltid ovant och lite fel på nya ställen.
Jag hoppas att du inte har det allt för tomt och tråkigt under hösten däruppe. Här i lägenheten kan det också kännas lite tomt ibland, även om jag tycker om vår lägenhet. Jag tror att jag behöver lite större familj än bara två för att riktigt trivas, även om jag och Micke har det mysigt tillsammans.
Trevligt, då ska jag kolla in din blogg med. Ja, det finns säkert bättre ställen att ha blogg på än här, får se om jag flyttar min i framtiden, men just nu får den vara kvar här.
Jaa, det var ju tur att du inte bara hatade att hälsa på :P Hoppas att om ni kommer upp igen innan vi flyttar ner så kan jag vara ledig mest under den tiden också. Det är ju lite slitet och mixade möbler och tillbehör men lite hemma-aktigt börjar det kännas. Det är en del smått och gott som behöver göras än och mycket som jag vill fixa men som inte går här, så det får vänta.
Jag är ju sysselsatt i alla fall och det är rätt bra här för det mesta. Helt ensamt är det ju inte och det är ju något roligt vi håller på med =) Det är nog lite samma för mig, man får ju bara ett slags utbyte när man bara är två, och på sätt och vis känns det väldigt tråkigt att det aldrig blir 'familjen' igen, vill liksom inte riktigt byta föräldrar och syster mot man och barn. Fast det är väl inte mer än naturligt att det blir en övergång och att man tar tid på sig att vänja sig. Vi får se till att bo nära så man kan hälsa på och göra saker ihop åtminstone, det är bra med stora glada familjer!
Oj, nu ska jag sluta spamma din gästbok!
