Therese Hedström

Här kommer en dikt som jag skrev 2001, d.v.s. när jag var fjorton, och min mormor dog. 

Hela himlavalvet grät för dig, lilla vän

när du tynade bort i din sjukhussäng

Den natten du försvann, lilla vän

satt en gammal man vid din sjukhussäng

 

En gammal, gammal man så erfaren och van

sorgset gömmer gråten, som ett skrämt litet barn

Så ensam, så ensam han känner sig nu

ensam i världen, ensam tillslut

 

Jag minns jag satt i bilen, tittade ut

tiden vandrade sakta mot ett slut

Det var ditt slut som väntade, liv som försvinner

styrkan veknar, döden vinner

 

Ögonen torra, himlen våt

hör du inte vännens gråt?

Vänta lite, bara en stund

det blir nog bättre, nu kommer John Blund

 

Men John Blund är inte som jag honom känner

akta dig! Ni är inte vänner

Sjukdomen griper, sliter i stycken

”kom lilla vän, här är himlaportsnyckeln”

 

Paradis lockade kanske dig

varför ville du annars lämna mig?

Himlen torr, ögonen våta

nu hör du inte vännen gråta

 

Lugnet intar, din livstid går ut

nu har du kommit till ditt slut

Men hela himlavalvet grät för dig, lilla vän

när du tynade bort i din sjukhussäng

Du är död.
Jag vill vara du. Jag vill vara din vän. Jag vill vara ditt barn.
Ett sånt vackert liv till spillo, bortglömt, försummat.
Jag vet inte vad jag vill, jag vill kunna ta hand om dig.

Jag vill säga till dig; "du är bättre". Världen är inte värd dig. Du är bättre.
Du borde ha levt i Neverland med Brook Shields som din drottning,
du borde ha levt med mig i Sverige.
Jag skulle ha visat dig ett liv utan piller, utan press. Smutskastning.
Du borde ha levt med mig, med Brook Shields, med mig. 

Lär mig skratta, lär mig leva. Jag lär dig livet. Musiken, musiken är livet. Dansen.
Alla människor, de älskar bilden av dig. Vem älskar dig?
Vem försvarar dig? Vem tog pillren i ditt ställe?
Vem sa, "du är bättre"?

Pengarna, sån fixering runt pengarna, från dig, från alla, från världen.
Men det var inte pengarna som gjorde det.
Det var världen, människorna. Det var media.
Det var dina nära och kära som trodde på all skit, som inte trodde på dig. 

Det var jag.
Jag trodde inte heller på dig, jag känner inte dig.
Jag är världen, jag är alla.
Du var ingen för mig. Du var ingen, någon, ingen.
Men du är bättre. 

Du är min ikon, min drömbild, min önskan om att det har funnits en fantastisk själ
som var precis så som jag vill att den ska ha varit. Du är någon, en bild.
Men det fanns ingen som sa något.
Du är bättre.