Hela himlavalvet grät för dig
Hela himlavalvet grät för dig, lilla vän
när du tynade bort i din sjukhussäng
Den natten du försvann, lilla vän
satt en gammal man vid din sjukhussäng
En gammal, gammal man så erfaren och van
sorgset gömmer gråten, som ett skrämt litet barn
Så ensam, så ensam han känner sig nu
ensam i världen, ensam tillslut
Jag minns jag satt i bilen, tittade ut
tiden vandrade sakta mot ett slut
Det var ditt slut som väntade, liv som försvinner
styrkan veknar, döden vinner
Ögonen torra, himlen våt
hör du inte vännens gråt?
Vänta lite, bara en stund
det blir nog bättre, nu kommer John Blund
Men John Blund är inte som jag honom känner
akta dig! Ni är inte vänner
Sjukdomen griper, sliter i stycken
”kom lilla vän, här är himlaportsnyckeln”
Paradis lockade kanske dig
varför ville du annars lämna mig?
Himlen torr, ögonen våta
nu hör du inte vännen gråta
Lugnet intar, din livstid går ut
nu har du kommit till ditt slut
Men hela himlavalvet grät för dig, lilla vän
när du tynade bort i din sjukhussäng
Fin dikt det där. Berör precis som den ska göra. Du är duktig!
Tack så mycket! När jag skrev den var den nog mest för min egen skull, men det är ju alltid trevligt när andra också uppskattar det man har gjort.
Jag tror inte jag visste vad det var för ett sammanhang första gången jag såg den här, vilket nog var några år sen. För jag har för mig att jag föreställde mig någon ung då.
Det är så sorgligt, allra mest när jag tänker på de som blivit kvar. Saknar dem båda. Det var som att den biten av ens liv tog slut när de försvann.
Hade velat se något jag själv försökt uttrycka då men jag har nog inget så tydligt kvar. Din dikt passar så bra.
Ja, visst saknar man att ha mor- och farföräldrar, speciellt mormor och morfar. Det är så tråkigt att hela den äldre generationen är borta, och att de aldrig fick se oss vuxna. Livet hade ju antagligen sett väldigt annorlunda ut om de fortfarande levde, och man hade säkert haft en annan relation till dem än när man var liten. Det är inte lätt när livet är svårt...
Du skrev väl aldrig ner någonting just då. Men tänker ju inte på att man ska skriva någonting för att spara det för framtiden utan man skriver ju bara om man har något man vill skriva ner. Ibland räcker det ju att tänka på saker.
Jaa, jag undrar hur det hade varit att åka till stugan numera då. Kanske ungefär samma som när de fortfarande fanns kvar men vi var rätt stora..
Fast andra saker i livet hade nog känts annorlunda. Undra om man hade gjort samma val eller om det hade påverkat var man är nu.
Jao.. det är ofta livet är lite svårt också. Många funderingar just nu.
Nej det blev nog inte mycket skriverier då, i alla fall inte direkt relaterat till det. Det hade varit intressant att ha mer uttryck i bilder också, men jag gjorde mer annat med bilder. Det är mer nu jag funderar på hur jag vill utveckla både teknik och konceptet bakom bilderna, men då blir det så sällan tid istället, ordentligt med tid att fokusera.
Jag tror faktiskt att jag hade gjort vissa val annorlunda, och kanske betett mig på ett annat sätt. Framför allt hade jag nog känt en annan stabilitet i att veta att man alltid har släkten bakom sig och folk som bryr sig om en oavsett vad. Visserligen har jag ju det nu också men fler ger ju alltid en större trygghetskänsla, eller hur man ska uttrycka det. Nu känns det som om vi knappt har någon släkt kvar på mammas sida. Visserligen har ju mamma kusiner och föräldrasyskon men ingen som står oss så nära.
Nej, du använde väl inte bilder för att uttrycka känslor på den tiden. Ibland skulle jag vilja kunna rita bara för att kunna ge uttryck för vissa känslor eller idéer som inte blir samma sak om man skulle försöka sätta ord på dem. Jag skulle vilja kunna måla stora tavlor att sätta överallt på väggarna. Kanske jag borde börja försöka med en ny hobby :P
