Bröllop
Mina föräldrars grannars dotter gifte sig igår. När jag satt där vid bordet och stuvade i mig mat som allra bäst anlände de till festlokalen. Deras närmaste, säg 100, släktingar hälsade dem välkomna med trummor, sång och lyckönskningar.
Två män med filmkameror och två med fotokameror förevigade ögonblicken. En projektor visade ena kamerans film på en vägg i festlokalen för oss som hade oturen att inte tillhöra huvudgästerna.
Jag hade sett dem båda innan, i kyrkan. Jag hade träffat henne ett par timmar tidigare, pratat med henne. Men när jag såg dem på skärmen, upphissade på sina släktingars axlar, i skinande vita kläder, var de plötsligt filmstjärnor, festens huvudattraktion, där för att beundras.
När deras inzoomade ansikten visades på skärmen var de inte mänskliga längre. Jag såg dem på håll där de satt, han på sin kusins axlar och hon på en stol buren av flera släktingar, ovanför allas huvuden. De var som en saga. De var som en arabisk prins och hans prinsessa i Tusen och en natt. De var inte längre samma personer efter att de hade visats upp på storbildsskärmen på den vita väggen i festlokalen.
Ladusvala
På ett av husen på gården finns det ett hål i väggen. En dag när jag gick förbi huset såg jag en svala sitta utanför hålet. Det var en ladusvala. Det såg jag därför att den hade en röd haklapp.
När jag hade backat några steg kunde jag se in i hålet på husväggen. Där inne skymtade ett litet, brunt huvud, en ladusvalaunge.
När jag så stod där och tittade på ladusvalaungen flög föräldrarna iväg och ungen hoppade fram till hålet i väggen. När ungen stack ut sitt lilla duniga huvud genom hålet förvandlades hela ungen genast till ett människobarn.
"Hur kommer jag ut härifrån?" frågade barnet. Jag gick fram till väggen och sträckte upp armarna mot barnets kropp. "Det är lätt" sa jag. "Jag tar emot dig."
Barnet, som aldrig i hela sitt liv hade tagit sig ut genom ett hål tidigare, kom ut med huvudet först. Men han eller hon var lätt att bära och jag kunde ta emot barnet utan problem. När barnet så stod framför mig på trätrallen vid husväggen räckte det upp till mitt mellangärde och var stort som en sex- eller sjuåring.
Barnet var rastlöst efter att ha suttit i ett mörkt hål i hela sitt liv och sprang ifrån mig på en gång. Jag kunde se hur barnet sprang över gräsmatten och till en liten grupp människor som hade satt sig att sola i gräset.
Barnet fick syn på en cykel, som något annat barn lämnat efter sig, och försökte genast ta sig upp på cykeln. En man på gräsmattan reste sig upp och pratade glatt med barnet medan han lyfte upp det och placerade det på cykelns pakethållare. Han skrattade glatt när han såg barnet sitta där och vifta med benen men när han satte sig ner på gräsmattan igen var det som om han genast glömde bort barnet. Inte en enda gång tittade han upp på barnet igen.
Situationen var som gjord för att sluta olyckligt. Barnet hade aldrig suttit på någonting annat än det plana golvet inne i hålet i väggen och cykeln välte snart trots att den hade stått på sitt stöd. Barnet for i marken utan att ta emot sig och började genast gråta. Inte ens nu tittade mannen, eller någon annan av de vuxna, på barnet igen. Det var som om det inte fanns.
Jag satte av med hög fart över gräsmattan, samma väg som barnet hade sprungit innan mig, och fram till det gråtande barnet. Barnet, som aldrig hade varken gjort sig illa eller gråtit i hela sitt liv, var stressad av sin egen gråt trots att det bara hade fallit i det mjuka gräset.
När jag tog upp barnet i knäet ville det bli vaggat i mina armar, trots att det var stort som en
sex- eller sjuåring. För även om barnet var stort som människa hade det inte levt länge som svalunge.
När barnet till sist slutade gråta bar jag tillbaka det till hålet i väggen. Jag tog barnet i midjan och lyfte upp det mot hålet. När barnets mage tog i hålets kant stönade barnet till men jag tog tag vid knäna och under fötterna och hävde upp benen mot hålet.
Så fort barnets ben hade kommit in i hålet förvandlades barnet till en svalunge igen. Det lilla, bruna huvudet kikade ut på mig.
Stanna du i ditt trygga, mörka hål. Världen är inte redo för dig som är annorlunda.
Trollbarn
Hon var förklädd i en turkos topp och blommig kjol men mig lurade hon inte. Näsan var för bred och rund för att tillhöra en vanlig människas och överläppen gick ner som en spets över den undre. Hon tuggade med öppen mun.
Hon hade en syster med sig också, en lillasyster. Hon var också ett trollbarn.
Söker jobb och funderar över framtiden
Jag har sökt lite jobb, eller försökt i alla fall. Jag känner mig så kluven just nu. Jag vill få ett jobb men jag vill inte ge upp mina studier för vilket jobb som helst. Jag vill plugga men saknar att plugga med mina gamla vänner. Jag vill jobba men inte ge upp allt gammalt.
Varje gång jag söker ett jobb ställer jag upp en bild för min inre syn om hur det kommer att vara att jobba på den där arbetsplatsen. Men det finns alltid hundra personer till som gör precis samma sak framför sin egen dator, och det är alltid någon av dem som får jobbet. Jag vågar inte leva mig in i framtiden allt för mycket, då kommer jag att bli besviken, men jag kan inte låta bli.
Sommargäst
Inte lika kallt som när vi var här förra veckan!
Jag har badat i vatten som var tiiio grader varmt, då kan jag bada här också!
Mamma, var är mina armpuffar?
Det är tjugoen och en halv grad.
Jag är kissnödig!
Hur mycket?
Kissa vid gräskanten.
Sjugoen och en halv.
Sisten i...!
Bottnar jag här?
Men hoppa då!
Det är kallt!
Badkruka!
Vilken handduk är min?
Gå inte längre ut nu!
Ska vi simma ut till flotten?
Inte längre ut!
Ungar och hundar, handdukar, badkläder och strandleksaker, hinkar och spadar, solkräm, solglasögon och en bok, kaffe och kaka, saft och bullar. Det är samma sak varje år, samma besökare fast i olika åldrar, former och familjeuppsättningar. Man har hört allting förr, samma kommentarer, samma meningsutväxlingar. Grodor som hoppar upp från vassen till gräset på stranden, flytbryggan som guppar ute i vattnet, den svarta griffeltavlan som hänger på tallen och talar om vattentemperaturen varje morgon. Man har sett det förr, man har sett det i år. Ändå saknar man det så förtvivlat varje gång det är slut.
