Bröllop
Mina föräldrars grannars dotter gifte sig igår. När jag satt där vid bordet och stuvade i mig mat som allra bäst anlände de till festlokalen. Deras närmaste, säg 100, släktingar hälsade dem välkomna med trummor, sång och lyckönskningar.
Två män med filmkameror och två med fotokameror förevigade ögonblicken. En projektor visade ena kamerans film på en vägg i festlokalen för oss som hade oturen att inte tillhöra huvudgästerna.
Jag hade sett dem båda innan, i kyrkan. Jag hade träffat henne ett par timmar tidigare, pratat med henne. Men när jag såg dem på skärmen, upphissade på sina släktingars axlar, i skinande vita kläder, var de plötsligt filmstjärnor, festens huvudattraktion, där för att beundras.
När deras inzoomade ansikten visades på skärmen var de inte mänskliga längre. Jag såg dem på håll där de satt, han på sin kusins axlar och hon på en stol buren av flera släktingar, ovanför allas huvuden. De var som en saga. De var som en arabisk prins och hans prinsessa i Tusen och en natt. De var inte längre samma personer efter att de hade visats upp på storbildsskärmen på den vita väggen i festlokalen.
Det där bröllopet måste ha varit en märklig upplevelse, lite synd att man inte kunde komma med, även fast jag inte känner dem egentligen. Det känns som att det borde bli lite opersonligt med såna mängder med folk och ståt, men de kanske inte räknat med sitt bröllop som något personligt och mysigt heller. Det blir som att vara prinsessa för en dag.
Ja, det var lite annorlunda. Jag tror att det blir ganska personligt mellan de närmaste familjemedlemmarna, för de stod ganska ofta och dansade tillsammans och satt ju vid ett långbord och så. Men de lär ju inte hinna prata med ens hälften av de andra gästerna. Men jag tror att det handlar om det som du sa, att få ha allas blickar på sig för en dag. Det är nog mer förväntningar från alla andra att det ska bli en stor och pampig fest än att det är bröllopsparets önskningar som uppfylls.
