Therese Hedström

På ett av husen på gården finns det ett hål i väggen.  En dag när jag gick förbi huset såg jag en svala sitta utanför hålet. Det var en ladusvala. Det såg jag därför att den hade en röd haklapp.

När jag hade backat några steg kunde jag se in i hålet på husväggen. Där inne skymtade ett litet, brunt huvud, en ladusvalaunge.

När jag så stod där och tittade på ladusvalaungen flög föräldrarna iväg och ungen hoppade fram till hålet i väggen. När ungen stack ut sitt lilla duniga huvud genom hålet förvandlades hela ungen genast till ett människobarn.

"Hur kommer jag ut härifrån?" frågade barnet. Jag gick fram till väggen och sträckte upp armarna mot barnets kropp. "Det är lätt" sa jag. "Jag tar emot dig."

Barnet, som aldrig i hela sitt liv hade tagit sig ut genom ett hål tidigare, kom ut med huvudet först. Men han eller hon var lätt att bära och jag kunde ta emot barnet utan problem. När barnet så stod framför mig på trätrallen vid husväggen räckte det upp till mitt mellangärde och var stort som en sex- eller sjuåring. 

Barnet var rastlöst efter att ha suttit i ett mörkt hål i hela sitt liv och sprang ifrån mig på en gång. Jag kunde se hur barnet sprang över gräsmatten och till en liten grupp människor som hade satt sig att sola i gräset.
 
Barnet fick syn på en cykel, som något annat barn lämnat efter sig, och försökte genast ta sig upp på cykeln. En man på gräsmattan reste sig upp och pratade glatt med barnet medan han lyfte upp det och placerade det på cykelns pakethållare. Han skrattade glatt när han såg barnet sitta där och vifta med benen men när han satte sig ner på gräsmattan igen var det som om han genast glömde bort barnet. Inte en enda gång tittade han upp på barnet igen.

Situationen var som gjord för att sluta olyckligt. Barnet hade aldrig suttit på någonting annat än det plana golvet inne i hålet i väggen och cykeln välte snart trots att den hade stått på sitt stöd. Barnet for i marken utan att ta emot sig och började genast gråta. Inte ens nu tittade mannen, eller någon annan av de vuxna, på barnet igen. Det var som om det inte fanns.

Jag satte av med hög fart över gräsmattan, samma väg som barnet hade sprungit innan mig, och fram till det gråtande barnet. Barnet, som aldrig hade varken gjort sig illa eller gråtit i hela sitt liv, var stressad av sin egen gråt trots att det bara hade fallit i det mjuka gräset.

När jag tog upp barnet i knäet ville det bli vaggat i mina armar, trots att det var stort som en
sex- eller sjuåring. För även om barnet var stort som människa hade det inte levt länge som svalunge.
 
När barnet till sist slutade gråta bar jag tillbaka det till hålet i väggen. Jag tog barnet i midjan och lyfte upp det mot hålet. När barnets mage tog i hålets kant stönade barnet till men jag tog tag vid knäna och under fötterna och hävde upp benen mot hålet.

Så fort barnets ben hade kommit in i hålet förvandlades barnet till en svalunge igen. Det lilla, bruna huvudet kikade ut på mig. 

Stanna du i ditt trygga, mörka hål. Världen är inte redo för dig som är annorlunda.