Therese Hedström

Idag är en sån där dag då jag inte borde ha varit ensam. Men jag tycker ändå att jag har klarat mig rätt bra. Det höll på att brista när jag hörde röster som skrattade nere i parken, men jag stängde balkongdörren igen.  

Fan vad vi är bra! Släng er i väggen alla hundägare med ”så duuuktiga!” hundar som kan agility och dansa och allt vad det är, för här kommer superkaninen! Nej, skämt åsido. Jag och Hadar tränade med klickern igår. På ett enda träningspass lärde sig Hadar att gå slalom runt mina ben när jag gick framåt. Han kom dessutom ihåg de trick vi lärde oss precis innan jag åkte bort och knappt hann öva på, det vill säga att snurra åt höger eller vänster beroende på vilket håll jag snurrar handen. Ibland undrar jag om han är någon sorts övernaturligt smart kanin eller om han helt enkelt bara gör allt för mat. Jag var bara tvungen att berätta det. I dag ska vi fortsätta träna lite.


   

Nu har jag packat ner alla mina saker från hyllorna i Malins och Wigges lägenhet. Det kändes som när ens husdjur har dött och det är alldeles för tomt på platsen där buren brukade stå. Det var nästan så att jag ville gråta en skvätt över vemodigheten.

Jag lämnar mina handdukar på kroken i badrummet, för duschhanduken är fortfarande blöt. Jag får en klump i halsen när jag föreställer mig Malin ikväll, samtidigt som jag sitter i bilen på väg hem från flygplatsen. Jag föreställer mig hur hon med långsamma rörelser klämmer på handdukarna för att känna om de fortfarande är fuktiga, viker dem över sin arm när hon känner att de inte är det och bär med sig dem in till sovrummet, där hon varsamt viker ihop frottétygen till små rutor som hon lägger överst i tvättkorgen. Det är nästan som om jag hade dött och alla bevis på min existens måste till slut städas bort.

Det känns konstigt att åka härifrån igen och inte veta om jag någonsin kommer tillbaka igen. Det blir andra gången i mitt liv som jag åker ifrån Malins hem. Men tänk vad rätt det känns den här gången, att vara i Malins hem. Nu känns det så självklart att det är här hon bor och det känns så mysigt att vara här. Inte alls så där lite obekvämt fel som det kändes förra gången. Jag antar att det tar tid att acceptera vissa förändringar, även när de leder till någonting bättre.

Ikväll sitter jag hemma i min egen lägenhet igen. Eller sitter gör jag nog inte, jag springer nog snarare runt och packar upp min väska, jag hatar att ha saker i väska. Det ska bli kul att komma hem igen, att träffa framför allt Micke men också djuren, men det ska inte bli skönt. Skönt att komma hem är det bara när man har längtat hem. Jag har saknat vissa saker, lite grann bara, men inte längtat.