Therese Hedström

Här kommer en dikt som jag skrev 2001, d.v.s. när jag var fjorton, och min mormor dog. 

Hela himlavalvet grät för dig, lilla vän

när du tynade bort i din sjukhussäng

Den natten du försvann, lilla vän

satt en gammal man vid din sjukhussäng

 

En gammal, gammal man så erfaren och van

sorgset gömmer gråten, som ett skrämt litet barn

Så ensam, så ensam han känner sig nu

ensam i världen, ensam tillslut

 

Jag minns jag satt i bilen, tittade ut

tiden vandrade sakta mot ett slut

Det var ditt slut som väntade, liv som försvinner

styrkan veknar, döden vinner

 

Ögonen torra, himlen våt

hör du inte vännens gråt?

Vänta lite, bara en stund

det blir nog bättre, nu kommer John Blund

 

Men John Blund är inte som jag honom känner

akta dig! Ni är inte vänner

Sjukdomen griper, sliter i stycken

”kom lilla vän, här är himlaportsnyckeln”

 

Paradis lockade kanske dig

varför ville du annars lämna mig?

Himlen torr, ögonen våta

nu hör du inte vännen gråta

 

Lugnet intar, din livstid går ut

nu har du kommit till ditt slut

Men hela himlavalvet grät för dig, lilla vän

när du tynade bort i din sjukhussäng

Jag är nöjd med mig själv i kväll. Jag har nämligen äntligen kommit fram till åtminstone ett arbetsnamn för min lilla bok. Det är skönt att inte längre kalla den för "Första boken". Det känns mer riktigt nu, när den faktiskt har blivit döpt. Om det är ett smeknamn eller om den får behålla det som tilltalsnamn får framtiden utvisa. 

Jag insåg precis att nu när jag alltid skriver allting på datorn, och inte sitter med en penna i vänster hand för jämnan, så håller min skrivknöl på att försvinna. Huden är fortfarande lite sträv där men själva knölen har tillbakabildats. Farväl du karaktäristiska knöl! Må min kropp skapa ett annat tecken för min författande natur!