Och så vänder allt igen, på bara en timme
När jag sitter hemma och det inte händer någonting känner jag mig ensamast i hela världen. När allt händer på samma gång och folk drar i mig från olika håll vill jag bara vara ifred. Vad är det för fel på mig? Ibland är det som om det inte är på riktigt, när någon frågar om jag vill med ut på krogen eller följa med på en fest, som att det inte spelar någon roll om jag följer med eller inte för det kommer ändå inte att leda till någonting. Vi kommer ändå inte att ringa till varandra en dyster onsdagskväll och liva upp varandra med timtal av samtal om ingenting. Kanske är jag för kräsen? Det är ingen som kommer komma dragandes med en underbar, fantastisk vänskap och kasta den över mig.
Ibland känns det som om jag inte skulle vara nöjd om jag så hade hundra vänner, då skulle jag bara vänta på att få tusen. Som om vänner är något man samlar på.
Nu känns det bra igen, eller bättre i alla fall. Nu har jag ingenting mer att skriva om. Kanske vänder det snart igen, kanske inte. Jag vet aldrig säkert med mig.
Jag känner igen alltihop, det är nog inte en alltför ovanlig känsla. Hur de där ytligare vänskaperna kan kännas så menlösa ibland, och det är svårt att hitta de riktigt bra. Kanske ännu svårare när man blivit äldre.. jag vet inte. Och det är konstigt hur fort ens sinnesstämning vänder, sen brukar jag kunna tycka att det jag skrivit bara känns fånigt igen.
Har du en trist onsdagskväll och bara vill pladdra om något kan du ju alltid ringa i alla fall, kanske duger ibland ;)
Ja, nästa gång man läser det man har skrivit så känns det som om det inte är en själv som har skrivit texten, som om man aldrig borde ha kunnat tänka på det sättet.
Ja, jag ska komma ihåg att ringa dig när jag känner mig ensam och rastlös nästa gång. Ibland blir det nästan som om man glömmer bort att man kan ringa, som att du är för långt bort, men ofta räcker det ju faktiskt med ett telefonsamtal för att man ska känna att man har lite mer sällskap.
