Och så vänder allt igen, på bara en timme
När jag sitter hemma och det inte händer någonting känner jag mig ensamast i hela världen. När allt händer på samma gång och folk drar i mig från olika håll vill jag bara vara ifred. Vad är det för fel på mig? Ibland är det som om det inte är på riktigt, när någon frågar om jag vill med ut på krogen eller följa med på en fest, som att det inte spelar någon roll om jag följer med eller inte för det kommer ändå inte att leda till någonting. Vi kommer ändå inte att ringa till varandra en dyster onsdagskväll och liva upp varandra med timtal av samtal om ingenting. Kanske är jag för kräsen? Det är ingen som kommer komma dragandes med en underbar, fantastisk vänskap och kasta den över mig.
Ibland känns det som om jag inte skulle vara nöjd om jag så hade hundra vänner, då skulle jag bara vänta på att få tusen. Som om vänner är något man samlar på.
Nu känns det bra igen, eller bättre i alla fall. Nu har jag ingenting mer att skriva om. Kanske vänder det snart igen, kanske inte. Jag vet aldrig säkert med mig.
Saker man tänker på som man inte borde och saker man borde tänka på
Man glömmer ofta bort att tänka på vissa saker, som egentligen är självklara, bara för att de är just så självklara. Som att det står 8vagnar (ja, det står faktiskt så där ihopskrivet) när tunneltåget kommer (ja, det heter tunneltåg, tunnelbana är rälsen som den åker på, det är ungefär som att kalla pendeltåget för "jag åker järnväg").
När tunneltåget kommer står det i alla fall "8vagnar" men för den som står på perrongen betyder det inte 8vagnar, det betyder "nu kommer tåget". Jag har aldrig tänkt på att det skulle kunna vara något annat än just åtta vagnar...förrän idag. Jag åkte gröna linjen mot någonstans som jag redan har glömt bort, jag skulle i alla fall till Hötorget och var för lat för att gå dit. När tåget kom stod det inte "8vagnar", det stod "3vagnar", och tåget var PYTTEKORT!
Ibland tänker jag på sådana där konstiga struntsaker också, som att jag kan få associationer med chokladkalendern när jag ser bilder som mest består av streck, eller som inte är färglagda, eller bara ser lite runda och mysiga ut. Jag tackar min mamma för att hon varje år köpte den där chokladkalendern till mig, och lät mig äta de där sliskiga bitarna som var mer mjölkpulver än kakao innan frukost innan jag skulle till skolan i december. Tänk att den där tiokronorsprylen, som knappt var värd den lilla peng den kostade, och som skramlade så mysigt av alla chokladbitarna i sina fyrkantiga små hål bakom kartongluckorna, kan ge såna minnen än idag. Mamma köpte en sån där kalender till mig förra julen, eller var det förrförra kanske. "Mest på skoj." Men jag tyckte om den nästan lika mycket som jag gjorde för femton år sedan.
Idag när jag var på väg från botan till tunnelbanestationen vid universitetet gick jag under bron som går under bilvägen som går där. Under bron luktade det som någon sorts mat, eller bröd, eller någonting annat ätbart. Det var precis så att jag inte kunde koppla vad det luktade, men det var nära. Jag drog in ett djupt andetag för att känna efter ordentligt. Det skulle jag inte ha gjort, det luktade bara avgaser.
